gella

Skrev tidigare om när storskrutt föddes på badrumsgolvet och vill återigen varna känsliga läsare. Är du inte intresserad av ännu en förlossningsberättelse så sluta läsa nu.

Man brukar få höra att man ofta går över med första och föder tidigare med nästkommande. Storskrutt föddes dock några dagar före bf och vi trodde absolut inte att jag skulle gå över med lillskrutt. Men icke sa nicke!! Från att ha väntat en vecka innan bf så var vi riktigt less 3 veckor senare! Har läst i grav-dagboken jag skrev att vi började tvivla på att det skulle komma någon bebbe över huvud taget och att jag kanske var dömd til att vara gravid i resten av mitt liv! Magen mot slutet i v. 41+0, 4 dagar innan lillskrutt föddes.

Första tecknet på att något var på g började i alla fall natten till en söndag i mars 2008. Jag hade då vaknat en del under natten av förvärkar men de lugnade ner sig under söndag dag. Det satte dock igång igen under natten till måndagen. Gjorde en första anteckning när jag vaknade 2.43 av en värk och gick upp på toa. Mer än så orkade jag inte anteckna utan då fick mannen ta över och klocka med hjälp av värktimer på nätet (tipsade om en sådan här). Återigen hade jag inga regelbundna värkar och jag hade ibland svårt att urskilja när en gick över i en annan. Svårt att säga till maken när han skulle klicka då… Hann från klockan 3.05 till 3.16 klocka 6 värkar på allt mellan några sekunder till nästan 4 min och sedan ville jag ta ett bad för att liksom med första barnet se om det gick över för att det bara var förvärkar. (Kan ju verka korkat efter erfarenheten med första barnet… men jag ville verkligen ha det varma vattnet runt mig för att lättare kunna slappna av.)

Medan jag fyllde upp vatten vid 3.30 ringde mannen in till förlossningen och BM (barnmorskan) tyckte att vi skulle komma in direkt och skippa badet. Och det var ju för väl att de kom fram till det! Inte för att jag blev glad då över att kliva upp i kylan och bli tung igen… Vi åkte in och jag hann göra typ en grej innan nästa värk kom. Gå upp för trappan – värk – ta på mig skor – värk – gå ut i bilen – värk… ja, ni fattar. Var ändå lugn medan mannen sprang omkring, aningens stressad, och försökte få med sig BB-väska och lite annat (som mobilladdare och sånt man inte kan packa ner i förväg). Det var bra att han stressade och jag fattar inte riktigt att jag inte var det – men vi kompletterar varandra bra (även som då i ombytta roller ).

När vi kom in mötte vi en bekant som tog emot oss i egenskap av BM, så vi hade lite kramkalas innan jag fick inta förlossningssängen och värkarna fortsatte att komma tätt. BM upplyste mig om att jag var öppen “6, nej 7 cm” (max är 10) och då tänkte jag “jasså, jag trodde det var närmare, undrar hur lång tid det här ska ta då…?”. Men det dröjde inte länge innan krystningarna satte igång så de sista cm:trarna gick fort.

Från början låg jag på rygg men kände att jag vill ändra ställning och hamnade på sidan. Värken som kom då minns jag tydligt för den var fruktansvärt jobbig -den värsta av dem alla. Vet egentligen inte om det hade med ställningen att göra eller om det var skedet i sig som var extra jobbigt. Jag låg och flåsade mer än andades och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Krampade tag i Davids arm och kan tänka mej att jag höll den hyffsat hårt. Försökte på mitt diskreta sätt få fram att jag ville hitta en ultimat ställning. Mannen såg ganska hjälplös ut för han förstod att jag hade fruktansvärt ont men visste inte riktigt vad han skulle göra för att hjälpa. BM föreslog att jag skulle testa att stå hukad över upplyft sängrygg och jag hakade på direkt. Åh, vilken skillnad det var!!! Då fick jag t.o.m. tanken att be mannen fota.

Det kändes mkt mer naturligt och inte lika tungt speciellt som det då var dags att trycka på. Jag kände att det tryckte men förstod inte riktigt att det var krystvärkar jag hade, för inte heller den här gången gjorde de ondare än värkarna innan. Men BM bekräftade att det bara var att trycka på och tyckte allt såg bra ut. Sista krystningen kändes lite annorlunda för jag anade att det nu var dags, och så tryckte jag till lite extra och så sa det plopp! Sedan låg hon plötsligt under mej, mellan mina knän insnodd i både navelsträng och nåt snöre som jag senare förstod var en elektrod som BM satt dit för att lyssna nån gång… När jag frågade vad det var sa hon nåt i stil med: ”Det vet vi inte än, det ska vi titta på sedan” men syftade på könet. Hon hade fullt sjå med att trassla ut vårt underverk. Det bubblade inombords…

När vi tittade på klockan insåg vi att vi varit där i 20 min. BM hade inte ens hunnit skriva in oss innan lillskrutt var ute! Det vart heller ingen CTG-kurva eller ngr hjärtljud eftersom lillskrutt sjunkigt så djupt att det inte gick att höra nåt. Men vi har i a f förlöst ett barn på förlossningen!

Lillskrutt föddes 4.04 och läkarronden blev 10 för vår del. Det innebar att vi precis hann få välja om vi ville åka hem samma dag eller inte, eftersom läkarkollen inte får vara tidigare än 6 h efter förlossningen för att få åka hem samma dag. Med storskrutt hemma och eftersom allt såg bra ut så ville vi hem fort. Mannen åkte efter alla koller hem och hämtade storskrutt (som inte var så stor då…) och min syster som varit hemma med storskrutt under tiden och så åkte vi hem vid 17-tiden.

Första natten hemma fick storskrutt magsjuka, men det är en heeelt annan historia…

Har idag varit till BM och är så glad och tacksam över vår gulliga BM!! Hon bjuder liksom på det där lilla extra och man känner sig alltid sedd och lyssnad på. Allt såg bra ut och det var skönt att få ventilera tankarna efter förra veckans snittdatumbesked. Kollade också upp hur det funkar när sjukskrivningen tar slut (på torsdag) och hon sa att hon eller en läkare ska höra av sig om de kan förlänga direkt eller om jag behöver träffa läkare först (det är upp till läkaren att avgöra). Så då kan jag släppa den biten också.

Senaste magbilden i v. 36+1 (är nu i v. 36+3). Hade idag sf-mått 40…

Berättade för BM att vi med stor behållning tittat på gamla journalanteckningar från när storskrutt föddes. Har dock inte hittat lillskrutt och passade då på att fråga om det gick att printa ut nya. De har bytt system, men hon gjorde ett försök. När inte det gick, gick hon och hämtade en annan BM och till slut löste de det så jag fick med mig journalpapper hem! Och så hittade jag dagboksanteckningar från förra graviditeten och förlossningen på en av datorerna. Har nu kollat in inför nästa förlossningsberättelse här på bloggen. Riktigt kul att minnas tillbaka!

Ringarna åkte av i lördags respektive söndags. Fick kämpa järnet! Var öm efter att ha pressat av mig vigselringen… Och den på höger (10:årsringen) gick inte alls i lördags. Försökte igen på söndag morgon, gav upp men efter en sval dusch och massor med tvål så fick jag av den till slut. Har fått lite övningar för att ömheten ska lugna sig i fingrarna. Håller tummarna (försiktigt förstås!) att det inte påverkas av stickning för det är min favoritsyssla nu!

Varning för känsliga läsare! Är du inte intresserad av en maratonlång förlossningsberättelse (texten är lång, inte förlossningen) så sluta läsa nu.

Sista magbilden innan storskrutt föddes var jag i v. 39+0, 2 dagar innan förlossningen.

Det var en klar vinterdag i februari 2006. Jag var i v. 39+2, började känna av lite förvärkar under natten och innan mannen åkte till jobbet tappade han upp ett bad åt mig. Värkarna lugnade sig när jag låg i badet (vilket jag enligt vad jag läst innebar att det var förvärkar och inte förlossningsvärkar) och efter en stund klev jag upp. Framåt 10-tiden hade värkarna kommit igång igen och det började bli ganska jobbigt. Ringde förlossningen för att få något att ”gå efter”. Ville absolut inte åka in ”i onödan” för att det skulle klinga av och få börja om från början igen och fick rådet att vänta tills jag hade 3 minuter mellan värkarna under en timme. Då skulle det vara dags att komma in. Det kruxiga var bara att jag hade så oregelbundna värkar. Ibland kunde det vara en kvart mellan och andra gånger kom en värk direkt efter en annan.

Ringde ocskå mamma för att säga att det kanske var på G och hon berättade om min mormor som ställt sig och bakat bullar när hennes värkar började komma igång. Jag gick mot köket för att se om jag åtminstone kunde åstadkomma en kladdkaka. Mamma tyckte nämligen inte att jag inte skulle ligga i soffan och bara känna värkarna utan försöka göra något (vilket kändes som ett bra råd, för det var verkligen ingen hit att ligga och känna allt utan att göra annat än andas). Men på vägen till köket föll jag ihop på hallgolvet för att jag inte fixade att gå under värken. Så även om värkarna inte vara regelbundna så var de rätt intensiva. Ringde också mannen som hörde att jag hade det rätt kämpigt. Han bestämde sig för att komma hem och äta sin medhavda lunch så att jag skulle få lite sällskap. Vi var rätt inställda på att bebisen kanske skulle komma framåt kvällen.

Just innan lunch (vid 12-tiden) tappade jag upp ännu ett bad för att se om det fortfarande ”bara” var förvärkar så att jag ev. kunde få lite lindring. Men när jag lagt mig så kände jag helt plötsligt hur kroppen betedde sig som om jag skulle bajsa. Det var som att musklerna började jobba för att trycka ut bebisen och jag anade att det var detta som var en krystvärk! Ringde först mannen och sa ”Hej, vars är du? Kommer du snart?” och fick svaret att han just höll på att byta inneskorna till ytterdojjor och var på väg. Nöjde mig med svaret (utan att säga något om läget) för att direkt efter ringa förlossningen. Det var ju för väl att jag hade mobilen bredvid badkaret!!!

Klockan var 12.20 och jag berättade för barnmorskan som svarade att jag trodde att jag hade krystvärkar. Barnmorskan såg ju min journal och att jag var förstagångsföderska så hon trodde nog inte riktigt att det var krystvärkar jag hade. Men det dröjde inte länge förrän nästa kom och det inte gick att undgå på min röst att det var krystvärkar jag hade. Så fort hon hörde det sa hon att hon skulle skicka efter en ambulans för att skjutsa mig till förlossningen samt att jag kunde börja tömma vattnet ur badkaret och försöka göra mig i ordning. Men sedan kom nästa krystvärk och då insåg hon att det nog var ännu mera bråttom eftersom de kom så tätt. Då sa hon att hon själv skulle följa med ambulansen och att jag skulle få prata med en annan barnmorska tills hon själv kom fram. När vattnet i badkaret började ta slut (inte skönt att känna sin egen tyngd bli tyngre och tyngre!) så sa barnmorskan att jag lika gärna kunde låta vattnet vara kvar – men då var det ju bara 10 cm kvar! Då var det lika bra att ta sig därifrån.

Det låter nog mer dramatiskt än vad jag upplevde det. Det var liksom svårt att fatta hur långt gånget jag faktiskt var. Jag hade ju hört diverse skräckförlossningsberättelser om hur ont det gör (så att man tror att man ska dö typ) och hur många timmar det tar o.s.v. Efteråt inser jag att jag borde ha åkt in vid 10-tiden då jag hade rätt rejäla värkar. Men jag kände mig lugn och trygg i badkaret eftersom jag hade en kunnig på tråden. Det kändes inte alls otäckt att ligga i karet själv eftersom jag inte kände mig ensam. Barnmorskan i luren hörde hur jag andades igenom värkarna och uppmuntrade mig med att det lät bra o.s.v. vilket var superskönt att höra!

12.25 kom mannen hem, tog posten på vägen in, intet ont anande om vad som försiggick inne i huset… Det blev nog en liten chock för honom att komma in i badrummet där jag just kravlat mig upp ur badkaret och för tillfället stod på alla 4 med mobilen i handen… När jag berättade för barnmorskan att han kom så fick han ta över luren. Jag hörde honom säga nåt i stil med ”ja, det hänger lite slem här…” Hehe… Blev nyfiken och kollade efter och såg ju också att det hängde en flera deccilång slemgrej! Nåja, han behövde inte leka barnmorska så länge för 12.30 kom ambulansen med två ambulansmän och en barnmorska. De insåg att det inte var läge att transportera mig någonstans utan maken fick bre ut ett gäng handdukar på badrumsgolvet för att göra det så bekvämt som möjligt för mig. När jag krystat några gånger tyckte jag att det kändes som att det inte hände någonting och sa något i stil med att ”ungen får nog hitta någon annan väg ut, för där nere verkar det vara helt stängt”. Barnmorskan svarade med att ”nej då, jag ser huvudet!”. Då först förstod jag hur nära det var! Hade ju inte fått någon CTG-kurva, inga centimetrar om hur öppen jag var – ingenting att gå efter som jag hade föreställt mig hörde till en förlossning. Och just av den anledningen, att barnmorskan inte visste hur barnet mådde inne i magen, så sa hon att gärna ville få ut barnet så fort som möjligt och ville hjälpa till genom att klippa lite. Då kom nästa insikt – det är nog det här jag varit orolig för! Det låter ju otäckt! Men i nästa mikrosekund kände jag ”klipp upp mig hur mkt du vill – bara barnet mår bra!”. Och klippet gjorde inte särskilt ont. Det var så bedövat av bebisens tryck. Det gjorde heller inte så ont när bebisen pressades ut och jag kände att det sprack lite till.

Mitt i allt detta frågade den ena ambulansmannen om vi hade någon kamera och ville att han tog några bilder åt oss. Blev jätteglad över att han frågade och tackade ja. Så mannen hämtade kameran och så fick vi lite bilder på härligheten…… Jag var ju inte direkt anständig så det blir inga bilder här på bloggen… men det är kul (och bra mentalt) för oss själva att kunna minnas tillbaka!

12.50, alltså 20 minuter efter att ambulansen kommit, föddes storskrutt. Fick trycka ut placentan (moderkakan) hemma också men vägning och allt sånt gjordes senare på lassa. Kände mig jättepigg direkt efter och kunde gå uppför trappan och ut i ambulansen själv. Minns att jag träffade på en granne som jag sa hej till och som fick en förklaring någon vecka senare till varför jag gått i morgonrock ut till en ambulans… Minns att himlen var klarblå, solen sken och snön gnistrade och jag kände mig som världens lyckligaste. Fick lägga mig på båren i ambulansen och åka med storksrutt på bröstet in till lassa. Vi tyckte förstås att vi hade fått vääärldens finaste bebis.

Någon timme senare märkte jag dock att det kom en massa blod i ett svep. Frågade personalen om det var normalt att blöda massor emellanåt men det var det inte. Det visade sig att den snabba förlossningen gjort att livmodern inte riktigt hängt med och inte drog ihop sig som den skulle. Och när livmodern inte drar ihop sig så är det som ett stort öppet sår där placentan (moderkakan) suttit. Så det hade fortsatt blöda, koagulerat och sedan lossnat och kommit ut. Då blev det lite bråttom och jag kände jag att blev mer och mer yr och vitnade i ansiktet p.g.a. att jag förlorade en del blod. Det åtgärdades genom att trycka på magen för att hjälpa livmodern att dra ihop sig och DET gjorde ont kan jag säga! Den smärtan upplevde jag som värre än förlossnings- och krystvärkarna. Förmodligen för att den var oväntad och att det inte väntade någon belöning efteråt… Höll på att tuppa av p.g.a. blodförlusten och märkte inte tumultet runt omkring mig. Blev därför förvånad när någon i rummet sa typ ”ja, nu är vi många här i rummet, men det är för att kunna hjälpa dig på bästa sätt”. Jag hade bara lagt märke till att två stycken tryckte in min mage vansinnigt hårt. Mannen sa efteråt att det hade varit ett 15-tal personer i rummet…

I vanliga fall så har man eftervärkar – något som jag missat i min inläsning inför förlossningen och vad som väntade. Detta för att livmodern ska dra ihop sig och såret efter moderkakan ska läka ihop fort. Men vilken otacksam värk! När barnet liksom redan är fött! Det var jag inte riktigt beredd på. Och i med att det blev lite kritiskt för mig ett tag så fick jag sedan hjälpa till själv emellanåt att försöka trycka ihop livmodern genom att trycka på magen. Och ibland kom någon barnmorska och tryckte.

Men, men… I korthet så upplevde jag min förlossning som mycket positiv. Det blev verkligen inte som jag hade föreställt mig och av den anledningen är jag glad för den inställningen jag hade innan. När barnmorskan undrade om jag hade några speciella önskemål inför förlossningen så sa jag att jag ville hålla det öppet. Jag ville känna in läget och t.ex. be om smärtlindring om det kändes för outhärdligt för att då få råd om vad som passade just då. Jag ville liksom inte låsa mig vid en viss smärtlindring el. dylikt. Hade jag bestämt för mycket innan hade min förlossning kunnat bli en skräckupplevelse för att det inte blev som jag hade velat, men nu kändes det bara häftigt att följa med i det som kroppen skötte automatiskt! Tänk vilken fantastisk skapelse människan är!! Första besökarna var mamma och syrran.

Känns bättre idag. Speciellt som jag hade en lugn dag igår med väldigt få sammandragningar och inte så mkt tryck nedåt. Har bestämt mig för att dra ner på tempot ytterligare och se om det håller nere förvärkar och annat. Allt för att kunna gå så länge som möjligt…

Kom på när jag kom hem att jag (/vi) glömt fråga om hur det funkar med sjukskrivningen som går ut nästa vecka. Vet inte om det är smidigt att förlänga eller om man ska måsta skicka in nya papper och hela ärendet ska prövas igen? Har BM-tid (barnmorske-) på måndag och då tänker jag utöver frågor kring sjukskrivningen ventilera lite tankar om läget.

Igår em ringde de från förlossningen/BB och beklagade sig över ett tråkigt besked. Det var fullbokat den dagen jag fått snittid så de flyttade fram det ytterligare en dag. Så nu är planerat snittdatum i v. 39+4 (36+0 idag), två dagar innan bf. Det var för väl att mannen svarade och att jag sovit 2 timmar på em och fått lite distans till det hela. Bara att gilla läget och se hur kommande veckor kommer att se ut. Funderar på att börja sticka…

Dagens TUL gav inte riktigt det vi hade velat… Försöker smälta men känner mig än så länge ganska nere. Twinsen mår bra och då borde jag väl vara nöjd? Nä, faktiskt inte.

Är nu i v. 35+6 och 1:an låg som väntat fortfarande i säte och väger uppskattningsvis 2267 g, -17,9% och 2:an i huvud 2479 g, -10,2%. Jämnare siffror än sist då det skilde 400 g mellan dem och nu bara 200 g. Tillväxtkurvorna (som läkaren tittar mest på skulle jag tro) såg fina ut. De är väldigt svårmätta nu eftersom det är så trångt i magen. Flödet var ännu svårare att mäta och jag vet inte om det var p.g.a. av halvdana flödesmätningar som jag efter TUL:et fick sätta mig och kolla CTG. Och där blev vi sittandes över en timme eftersom det var så svårt att vara säker på om man mätte de olika tvillingarnas puls eller om det var en och samma. Hon blev då nöjd till slut och sa att bebisarna ritade jättefina streck på kurvorna. Läkaren var för övrigt jättegullig! Kändes som att hon hade koll på läget samtidigt som hon var vänlig.

Men i och med att 1:an låg i säte så blev det nu bestämt ett snittdatum.

Det jobbiga var att det inte alls blev i v. 38 som förra läkaren sa och inte heller lite tidigare som jag hade föreställt mig med tanke på mina tidigare snabba förlossningar. Det blev senare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig, nämligen när jag är i v. 39+3!!! Bara några dagar innan bf!! Anledningen var att de sett att bebisar som snittats i v. 38 (som tidigare varit gränsen) haft fler andningsproblem än de som fötts senare. Så de planerar snittet utifrån när det är bäst för bebisarna vilket ju är super! Men det var så oväntat för egen del att det kändes jättejobbigt att ha så långt kvar och framför allt att inte veta hur jag ska göra när jag känner förvärkar, tryck neråt o.s.v.

Jag bad henne under UL:et kolla om hon kunde se tappen och om den var påverkad, men 1:an ligger så långt ner att den skuggar gränsen för “exit” så hon kunde inte säga hur det såg ut. Så det jag hade hoppats få svar på, för att veta om det jag hittills känt har påverkat något, slutade i en +/-0-känsla. Har ingen aning om hur det ska kännas nästa gång för att det ska vara värt att kolla upp när jag inte ens i nuläget vet hur mkt det hittills har påverkat. Och varken de eller jag vill ju egentligen att de går in och känner på tappen hur läget är eftersom det i sig kan påverka…

De (läkare och barnmorskor) säger ju hela tiden att det är bättre att ringa en gång för mkt än en gång för lite. Men det är verkligen inte roligt att ringa och fara som en jojjo fram och tillbaka för att kolla minsta lilla grej! Så nu känner jag mig lite besviken och undrar över när jag nästa gång ska behöva fundera om det är värt att ringa förlossningen eller ej… Det är liksom mig det hänger på och det ogillas skarpt! Blä.

Känns säkert bättre om ett tag. Men nu vill jag bara göra något annat och släppa det där… Choklad och inredningstidning i soffan blir bra. Får be att bebisarna lugnar ner sig så jag slipper fundera så mkt över om jag ska ringa förlossningen eller inte och att de stannar till planerat snittdatum om nästan en månad……

Idag är det vila som gäller för hela slanten. Vet inte hur mkt helgens gudstjänstbesök och måndagens utflykt till en öppen förskola för tvillingföräldrar och tvillinggravida har inverkat… Men förvärkarna kommer allt tätare och emellanåt lite intensivare. De är fortfarande oftast inte särskilt smärtsamma och regelbundna men jag märker åt vilket håll det går…

Känns väldigt bra att jag har TUL med läkare på torsdag. Då ska hon (eller möjligen han) kolla hur bebisarna ligger. Självklart kollas också tillväxten… Men det jag är mer nyfiken på är hur 1:an ligger. Är det fortfarande i säte så får jag förmodligen snittdatum om drygt 2 veckor (är nu i v. 35+4). Och gör hon det inte självmant så kommer jag att be henne att även kolla tappen med UL också. Vill veta om förvärkarna gjort något mer än tränat… Det närmar sig!